En fråga jag ofta får när jag säger att man jobbar med mode är: ”Vilka är säsongens trender?”. Svaret blir ofta en besvikelse. Därför känner jag att det finns något jag behöver klargöra. Något som jag, tillsammans med alla andra modejournalister, egentligen vet – sanningen är nämligen att trenden inte längre spelar någon roll.

Fortfarande så pratas det mycket om den. Trenden, som alltid varit en central del i begreppet mode, dikterade en gång hela industrin. Från designers, inköpare och press till konsumenter. Pressen talade om säsongens nya ”must-haves” – som också skulle synas i kollektionerna hos flera designers. Konsumenterna var enstämmiga och jobbet som inköpare var enkelt – trenden var en ledande tråd i hela maskineriet.

I dag ser det annorlunda ut. Både konsumenter och press har reagerat och det gamla ”inne eller ute” är bara tröttsamt. Tur är väl det, för numera visar modehusen inte bara två säsonger utan även resort och prefall. Förvirringen vore total om den nya byxsilhuetten bara hade ett bäst före-datum på åtta veckor. Sen finns det väl heller ingen poäng när i stort sett vartenda årtionde i modern tid använts som inspirationskälla de senaste fem åren.

Allt kommer tillbaka, snabbare än någonsin. Med Hedi Slimanes debut för Saint Laurent är det kanske den sjunde gången på fem år vi får höra att 70-tals silhuetter är tillbaka?

En annan anledning som lett trenden i graven är budgetkedjornas blixtsnabba kopior. Med en ledtid på två veckor hinner exempelvis Zara kopiera en ny look och sälja den innan originalet ens hunnit produceras. Som modeskapare räcker det med andra ord inte bara med att vara först med det nya – någon annan kommer alltid hinna före.

I skrivande stund – sista utgången för Miu Miu SS13 har precis visats och modeveckorna är över för denna gång. Vi kan mer eller mindre konstatera att de starkaste kollektionerna kommer från de designers som väljer individualismen framför en generell trend. Tack vare detta är mångfalden i modet större än någonsin och neominimalism à la Céline syns bredvid grunge-iga Wang och avantgardistiska Comme. Fler märken – och även konsumenter, struntar i att uppfinna hjulet på nytt och satsar istället på att utveckla en egen, mer hållbar stil. Goda exempel på de som verkligen lyckas med detta är Haider Ackermann och Rick Owens.