Rea. För många ett djupt ångestframkallande begrepp, associerat med meterlånga butiksgolv täckta av kläder och osympatiska kvinnor på jakt efter livets excentriska fynd. Mer än sex veckor har gått sedan startskottet för mellandagsrean – och ett sista nästintill desperat försök att rädda den senaste höstens mörka handel. I vissa fall började den till och med innan jul. Selfridges och Harrods i London tillexempel. Hos andra började utförsäljningarna av förra årets alster samtidigt som det nya året skålades in – typ Nathalie Schuterman i Stockholm.

Jaha. Mellandagsrea? Men det är mitten av februari. Alla hjärtans dag. Visst är det så, men det är ju också på många håll den sista veckan, den väldigt sista chansen att göra det där ultimata. Final Sale. Slutrea! Final mark down. Genanta, pinsamt röda jätteplanscher. Det är i dagarna som vi sparar tusenlappar! Skarpt läge! Det är just i detta nu som butikerna drämmer till med skandalpriser för att tömma sina sista lager. Många glömmer det. Och på grund av en den långsamma julhandeln i bagaget och den blödande försäljningen som förföljt detaljhandeln ända sedan i somras är dessa lager större än på flera år. Såg till exempel i tisdags ett tiotal klänningar från Alexander McQueen som var nedsatta med 85 procent! Välångade och lika exklusiva.

Men tjugo tusen billigare. Köpte själv ett par skor (i läder!) på Weekday för femtio spänn i torsdags, de hade kostat 800 kronor. Inte direkt haute couture men 94 procent off. Mitt livs bästa köp. Hjulade liksom hem.

En flitig misskalkylering. Slutrea innebär inte dammiga hyllor och fruktansvärda rester. Tvärtom. Det kan göras milslånga listor över värdiga internationella modehus som säljs ut på NK i detta nu. Och enligt egen teori – allt kvar sist är det snyggaste, mest utmanande och udda som kan tänkas. Allt det där som vanligt folk inte vill ha – med andra ord sådant som modefolk vanligtvis korsar lik för. Därför är detta skrap som gjort för dig och mig. För vad sägs om en rödsprängd Alexa leopard för en symbolisk skruttsumma? Eller ett par tidlösa, ständigt återkommande mockaloafers från Tod’s i hjärtepresent till karlakarlen? Han kommer ju ändå aldrig misstänka det sorgliga reaödet med en tidslinje som sträcker sig sedan nyårsdagen, åldersbestämd genom ivriga rödprislappar överlappandes varandra under sulan. För kom ihåg, det är inte pinsamt. Att stå där och gräva medan alla andra tittar på. Det är sunt. Men sen så har ju den som spar också. Och därför ser samhället som vi lever i emellanåt ut som det gör. Det är synd - offra så mycket för att ligga på toppen.