Modeveckan i Stockholm är över, precis som så många andra gånger. Känslan som hemsöker är densamma, också den precis som så många andra gånger - vad var det som hände?

Arton visningar blev det för min del – en ärlig utmattning motsvarande troligt tjugo timmar eller mer. Att gå på modeveckan är en speciell företeelse, det är inte som pressveckor eller klädplock. Först är det den där väntan. Det väntas för evigt. På allt. Kö, insläpp, listor, sittplats, sittande väntan, kö, listor. Man frågar sig konstant om det är värdigt och förtränger sedan snabbt svaret. Hör väl liksom till.

En komisk tanke är miljön vi befinner oss i – bland sjukt ytligt sällskap. Alla är perfekta. Men sedan finns en högre makt ingen rår över. Det är slutet av januari i Sverige. I går var det ordentligt tio under nollan och snön vräkte ner eftermiddagen och framåt. Polcirkeln ligger ju inte så långt från stan. Har alltid funderat på vad det influgna utländska modefolket tänker. Kommer ju ihåg hur Daniel Craig förundrade sig över hur någon ens kunde bo i detta land. Han hade tydligen blivit brännmärkt av fruktansvärda vintererfarenheter från inspelningen av The Girl With the Dragon Tatoo i Norrland.

Vet inte hur glamouröst det är egentligen, men inte så väldigt i alla fall – slasket, milslånga ben som halkar runt i rödsulade skor och pälsdemonstranter beredda att göra allt för att bränna den samlade armen av pälsar på platsen.

Men Stockholms modevecka är också tråkig, denna i synnerhet var förbluffande svag. Alla tycker det, men uttalar sig inte officiellt. Här om dagen frågade jag en branschkollega om hon skulle gå på en större svenskt designers visning. Hennes svar löd att hon redan visste hur det skulle se ut. Hon åkte hem. Svenskt modes halspulsåder – minimalismen och den mörka färgskalan. Håller den på att brista? Modeveckor kommer och går, men modekritikernas förväntningar skjuter i höjden för varje gång. Och inte minst i världsekonomiskt osäkra tider är det viktigt att komma ihåg. Att leva på ett namn, något slags rykte eller återkommande göra samma sak är i längden stjälpande. Förändring skapar förutsättning. Det är därför vi sällan i Stockholm blir slungade av stolen. Det är så synd. För kompetens duglig nog åt stordåd finns, men att komma ur sin egen bekvämlighetszon är den största utmaning för svenska modeskapare.